The Noble Qur'an Encyclopedia

Ṭā Hā.[1]

Vi har inte sänt ned Koranen till dig för att göra [livet] svårt för dig;

utan som en påminnelse till den som fruktar Gud.

Nedsänd från den som har skapat jorden och de höga himlavalven.

Den Nåderike har höjt sig över tronen.

Honom tillhör allt i himlarna och på jorden; allt däremellan och allt under jordytan.

Om du uttalar orden högt [eller lågt spelar ingen roll], han vet vad som viskas och vad som är ännu mer fördolt.

Gud – ingen är värd dyrkan utom han! Honom tillhör de vackraste och mest fullkomliga namnen.

Har berättelsen om Mose nått dig?

När han såg en eld sa han till sin familj: ”Vänta här! Jag har skymtat en eld; kanske kan jag bringa er en brinnande gren från den, eller finna någon som kan visa vägen.”

När han nått fram till den, hördes ett rop: ”Mose!

Jag är din Herre! Ta av dina sandaler; för du befinner dig i den heliga dalen, Ṭūwā.

Jag har utvalt dig, så lyssna uppmärksamt till det som uppenbaras.

Jag är Gud – ingen är värd dyrkan utom jag! Dyrka mig och förrätta bönen till min åminnelse.

Den yttersta stunden kommer verkligen att inträffa – och jag håller dess ankomst hemlig – för att var och en ska lönas för det de strävat mot.

Låt dig därför inte avledas av de som inte tror på den och som drivs av sina begär, för då går du under.

Säg, vad är det du håller i din högra hand, Mose?”

”Det är min stav,” svarade han. ”Jag stöder mig på den och slår ned löv med den till mina får, och jag har även andra bruk för den.”

Han sa: ”Kasta den ifrån dig, Mose!”

Då kastade han den, och i samma stund förvandlades den till en snabbt slingrande orm.

Han sa: ”Ta upp den och var inte rädd; vi ska låta den återta sin ursprungliga form.

För nu in ena handen till din sida; den ska komma ut skinande vit, utan minsta men – ännu ett tecken.

Vi vill nämligen visa dig några av våra största tecken.

Bege dig till Farao – han har överskridit alla gränser.”

Han sa: ”Herre! Stärk mitt hjärta,

och gör mitt uppdrag lätt för mig,

och avlägsna hindret i mitt tal,

så att de förstår vad jag säger.

Låt någon från min familj hjälpa mig;

min bror, Aron.

Stärk mig genom honom,

och låt honom dela mitt uppdrag,

så att vi upphöjer dig mycket,

och håller din åminnelse levande!

Du vet precis hur det är ställt med oss.”

[ِGud] sa: ”Din begäran har blivit beviljad, Mose.

Och vi har redan tidigare visat dig barmhärtighet

när vi gav din moder följande ingivelse:

Lägg honom i en korg och sätt den i floden. Floden ska föra den till stranden där en fiende till mig och honom ska ta upp den.' Och jag omgav dig med min kärlek och lät dig växa upp under mitt [vakande] öga.

Och din syster följde [korgen] och sa [till de som tog upp den]: 'Ska jag visa er till någon som kan ta hand om honom?' Så återförenade vi dig med din mor så att hennes hjärta skulle fyllas av glädje och hennes sorg stillas. Och [vid vuxen ålder] dödade du en man, men vi räddade dig ur din svåra nöd och prövade dig med många svårigheter. Sedan stannade du många år hos folket i Midjan, och nu har du kommit hit enligt mitt beslut, Mose.

Och jag har utvalt dig för mig själv.

Gå, du och din bror, med mina tecken och försumma inte er åminnelse av mig.

Bege er båda till Farao; han har verkligen överskridit alla gränser.

Men tilltala honom varsamt, så att han må besinna sig eller börja frukta Gud.”

De svarade: ”Herre! Vi fruktar att han ska förgripa sig på oss eller bli ännu mer hänsynslös.”

[ِGud] sa: ”Frukta inte! Jag är med er; jag hör och ser allt.

Bege er nu till honom och säg: ”Vi är din Herres sändebud. Låt israeliterna följa med oss och plåga dem inte! Vi har kommit med ett tecken från din Herre. Må frid vara över de som följer den rätta vägen.

Det har uppenbarats för oss att straffet drabbar den som förklarar [budskapet] för lögn och vänder sig bort.”

[När de stod inför Farao] sa han: ”Vem är då denne er Herre, Mose?”

Han svarade: ”Vår Herre är den som skänkt varje varelse dess form och sedan väglett dem.”

Han sa: ”Och hur gick det för tidigare generationers folk?”

Han svarade: ”Vetskapen om dem finns hos min Herre, bevarad i en bok. Min Herre gör inga misstag och glömmer ingenting.”

Han har gjort jorden till er viloplats, och banat färdvägar på den för er skull, och han låter regn falla från skyn. Genom det har vi frambragt en mångfald av växter.

Ät och låt er boskap beta! Häri finns verkligen lärdomar för de insiktsfulla.

Av denna [jord] har vi skapat er, och till den ska vi låta er återvända, och från den ska vi åter låta er uppstå.

Vi visade sannerligen [Farao] alla våra tecken, men han förnekade dem och vägrade tro.

Han sa: ”Mose, har du kommit för att med din magi driva oss bort från vårt land?”

Vi ska sannerligen möta dig med likartad magi! Bestäm en tid för vårt möte, bindande för oss båda, på en plats i [stadens] centrum.”

[Mose] sa: ”Låt vår sammankomst ske på högtidsdagens förmiddag då människorna samlas.”

Då drog sig Farao tillbaka för att lägga upp sina strategier och sedan anlände han [med sina magiker].

Mose sa till dem: ”Akta er! Dikta inte ihop lögner om Gud, så att han utplånar er med sin bestraffning; den som far med lögn är förvisso dömd att gå under.”

Då råkade de i dispyt med varandra om sin plan och de höll sitt samtal hemligt.

[Vissa av magikerna] sa: ”Det här är utan tvekan två magiker som vill fördriva er från ert land med sin magi och förstöra era rika seder och traditioner!

Samla nu era krafter och träd sedan fram i enad front! Ja, i dag ska den som överträffar [motståndarsidan] segra.”

[Magikerna] sa: ”Mose! Antingen kastar du [din stav], eller så blir vi de första att kasta.”

Han svarade: ”Nej, kasta ni!” Och se, genom deras magi föreföll det honom som om deras rep och stavar rörde sig likt ormar.

Mose kände då en plötslig rädsla inom sig.

Vi sa: ”Var inte rädd, det är du som har övertaget.”

Kasta nu det du har i din högra hand, och det ska sluka allt de har frambringat. Deras verk är inget annat än en magikers knep, och en magiker kan det aldrig gå väl för, var han än må vara.”

Magikerna föll ned på sina ansikten och sa: ”Vi tror på Arons och Moses Herre!”

[Farao] sa: ”Tror ni på honom innan jag har gett er lov? Han måste då vara er läromästare som har undervisat er i magi! Jag ska sannerligen hugga av era händer och fötter på motsatta sidor och sedan korsfästa er på palmstammar. Då ska ni med säkerhet inse vem av oss som kan utdela det svåraste och mest varaktiga straffet!”

De svarade: ”Vi kommer aldrig att välja dig framför de klara tecken som nu nått oss och inte framför honom som har skapat oss. Gör vad du ämnar göra! Du kan ändå bara fatta beslut som rör detta jordiska liv.

Vi tror på vår Herre för att han ska förlåta oss våra synder och den magi du tvingade oss att utföra. Guds [belöning] är bättre och [hans straff] varaktigare.”

För den som kommer till sin Herre som obotfärdig syndare väntar helvetet; där får han varken dö eller leva.

Men de som kommer till honom som troende, med rättfärdiga handlingar, för dem väntar de högsta nivåerna:

Edens trädgårdar genom vilka floder rinner, och där ska de vara till evig tid. Detta är belöningen för de som renat [sitt väsen från otro och synd].

Vi uppenbarade till Mose: ”Bege dig av med mina tjänare under natten, och bered dem en torr passage genom havet. Oroa dig inte för att de ska hinna ifatt dig, och var inte rädd.”

Farao förföljde dem med sina soldater, men havet slöt sig över dem med det som slöt sig över dem [och dränkte dem].

Farao vilseledde sitt folk och vägledde dem inte.

Israeliter! Vi räddade er från er fiende, och vi fastställde en tid [för att tala till Mose] på bergets högra sida, och lät manna och vaktlar falla ned till er.

Ät av de goda ting som vi har försörjt er med men missbruka det inte så att ni drabbas av min vrede. Den som min vrede faller över går sannerligen under.

Men för de som omvänder sig, följer tron, och handlar rättfärdigt och sedan förblir på den rätta vägen – för dessa är jag förvisso oändligt förlåtande.

”Mose, vad fick dig att hasta hit före ditt folk?”

Han svarade: ”De är tätt bakom mig. Jag skyndade mig till dig, Herre, för att vinna ditt välbehag.”

Han sa: ”Medan du var borta satte vi ditt folk på prov, och Sāmirī ledde dem vilse.”

Arg och besviken återvände Mose till sitt folk. Han sa: ”Mitt folk! Har inte er Herre gett er ett gott löfte? Har det gått så lång tid [att ni glömde bort det], eller var det för att ni ville att er Herres vrede skulle drabba er som ni bröt ert löfte till mig?”

De svarade: ”Vi bröt inte vårt löfte till dig av egen vilja men vi hade ålagts bördan att bära folkets smycken, så till slut kastade vi dem [i elden], och så gjorde även Sāmirī.”

Och [Sāmirī] framställde en kalvskulptur åt dem, som gav ifrån sig ett råmande ljud, varpå [vissa av] dem utbrast: ”Detta måste vara er och Moses gud som han har råkat lämna här!”

Men ser de inte att den inte kan tala till dem och inte heller skada eller gagna dem?

Och Aron hade redan tidigare sagt till dem: ”Mitt folk! Detta är bara en prövning för er. Er Herre är den Nåderike, så följ mig och lyd min befallning!”

De svarade: ”Vi kommer inte att sluta dyrka den förrän Mose återvänder till oss!”

[När Mose återvänt] sa han: ”Aron! När du såg att de gått vilse, vad hindrade dig då

från att komma till mig? Har du satt dig över min befallning?”

Han svarade: ”Min moders son! Dra inte i mitt skägg eller hår! Jag var rädd att du skulle säga att jag har splittrat israeliterna och inte följt dina instruktioner.”

[Mose] sa: ”Och vad var din tanke med detta, Sāmirī?”

Han svarade: ”Jag såg något som de andra inte kunde se, och så tog jag en handfull av budbäraren [Gabriels] spår och strödde det [över smyckena]. Ja, något inom mig drev mig till detta.”

Han sa: ”Bort härifrån! I detta liv är [ditt straff att du ska vara utstött] och ropa: 'Kom inte nära mig!' Och du har en bestämd tid [för räkenskap i nästa liv] som du inte kan undkomma. Se nu på din gud, som du innerligt dyrkade – vi ska bränna den och sprida dess aska i havet.”

Er ende [sanne] gud är Gud själv; endast han förtjänar dyrkan! Hans kunskap omfattar allt.

Så återger vi berättelser för dig om tidigare skeenden, och vi har skänkt dig en påminnelse från oss.

Den som vänder sig bort från den bär en tung börda på uppståndelsens dag.

Deras [straff] ska fortsätta för evigt. Vilken förkastlig börda att bära på uppståndelsens dag!

Den dagen ska det blåsas i hornet, och vi ska församla de obotfärdiga syndarna alldeles förblindade [av fasa].

Och de kommer att viska till varandra: ”Ni tillbringade bara tio [dagar på jorden].”

Vi har full vetskap om vad de ska säga när den med bäst omdöme bland dem säger: ”Ni vistades bara en dag!”

De frågar dig om bergen. Svara dem: ”Min Herre ska förvandla dem till stoft som han sedan sprider ut,

och lämna [jorden] platt och slät,

utan minsta antydan till kulle eller dal.”

Den dagen ska de hörsamma kallaren [till samlingsplatsen] utan möjlighet att avvika. Rösterna ska dämpas inför den Nåderike, och ingenting kommer att höras förutom ett svagt viskande.

Den dagen ska ingen förbön vara till hjälp, förutom genom den som den Nåderike ger tillstånd och vars tal han är nöjd med.

Han vet vad som väntar dem och vad de lämnat efter sig, men de kan aldrig nå full insikt om honom.

Alla ansikten ska sänkas i vördnad inför den evigt Levande; alltings Upprätthållare. Och den som bär med sig orättfärdighetens börda är dömd till undergång.

Men de troende som handlat rättfärdigt behöver inte frukta att bli orättvist behandlade eller att gå miste [om den utlovade belöningen].

Sålunda har vi uppenbarat denna Koran på arabiska och framställt dess varningar på olika sätt, för att de må frukta Gud eller ta lärdom.

Ja, upphöjd är Gud, den sanne Konungen! Och hasta inte med [att recitera] Koranen innan dess uppenbarelse fullbordats för dig, utan säg: ”Herre! Låt min kunskap växa.”

Vi hade tidigare förmanat Adam [att inte äta av trädet], men han glömde, och vi såg att han saknade fast beslutsamhet.

Berätta om när vi sa till änglarna: ”Fall ned inför Adam!” De föll alla ned, utom Iblīs – han vägrade.

Då förkunnade vi: ”Adam! Han är en fiende till dig och din hustru. Låt honom inte driva er ut ur paradiset, för då går du en plågsam tid till mötes.

Där ska du varken känna hunger eller sakna något att skyla dig med.

Och du ska inte heller känna törst där eller plågas av solens hetta.”

Men Satan förledde honom och sa: ”Adam, ska jag inte visa dig trädet [vars frukter] ger evigt liv och ett rike som aldrig tar slut?”

Och så åt de av det, och deras nakenhet blottades för dem, så de började täcka sig med löv från paradiset. Ja, Adam trotsade sin Herre och överträdde förbudet.

Men sedan utvalde hans Herre honom, godtog hans ånger och ledde honom på rätt väg.

Han sa [till Adam och Eva]: ”Ned med er, båda två! Ni [och Satan] ska vara varandras fiender. När min vägledning når er ska den som följer den inte gå vilse eller gå under.”

Men den som vänder sig bort från min påminnelse ska få ett liv präglat av elände, och på uppståndelsens dag ska vi låta honom uppstå blind.

Han kommer att säga: ”Herre! Varför har du uppväckt mig blind? Jag som en gång såg!”

Han ska svara: ”Så är det för att du valde att ignorera våra budskap när de nådde dig, och på samma sätt ska du i dag ignoreras.”

Ja, på så vis ska vi löna den som överträder alla gränser och inte tror på sin Herres budskap [i detta liv]. Och straffet i det kommande livet är ännu strängare och mer varaktigt.

Har det inte blivit tydligt för dem hur många släkten vi har utplånat före dem, vars övergivna boplatser de nu passerar? Häri finns verkligen lärdomar för de insiktsfulla.

Om det inte vore för ett tidigare beslut från din Herre [att skjuta upp straffet] till en fastställd tid skulle det oundvikligen redan ha drabbat dem.

Ha därför tålamod med vad de säger och upphöj din Herre och prisa hans lov före soluppgång och solnedgång, och under nattens timmar samt vid dagens början och slut, så att du må finna tillfredsställelse.

Fäst inte din blick vid de världsliga fröjder som vi låter vissa av dem njuta av för att pröva dem. Din Herres belöning är bättre och mer bestående.

Uppmana din familj att förrätta bönen och håll själv fast vid den. Vi begär inte någon försörjning från dig; det är vi som försörjer dig. Den goda utgången är för de gudfruktiga.

De frågar: "Varför kommer han inte till oss med ett tecken från sin Herre?" Har de inte redan fått ett klart bevis som bekräftar de tidigare skrifterna?

Hade vi utplånat dem med ett straff dessförinnan hade de sagt: "Herre! Om du sänt oss ett sändebud hade vi följt dina tecken innan vi förödmjukades och vanärades."

Säg: "Alla väntar vi [på vad som ska ske], så vänta ni också! Snart ska ni få veta vem som följde den rätta vägen och var sant vägledd."