The Noble Qur'an Encyclopedia

Ṭā Sīn Mīm.[1]

Dessa är den klargörande skriftens verser.

Vi återger för dig den sanna berättelsen om Mose och Farao, till nytta för de som tror.

Farao härskade som en tyrann över sitt land och delade in dess folk i olika grupper. En grupp förtryckte han genom att slakta deras söner medan han lät deras döttrar leva. Han var verkligen en som spred fördärv.

Men vi ville skänka vår ynnest åt de förtryckta i landet och upphöja dem till ledare och låta dem ta över [landet],

och ge dem auktoritet på jorden, och genom dem låta Farao, Hāmān och deras trupper erfara [förlusten av sitt kungadöme] vilket de så fasat för.

Till Moses mor ingav vi: ”Amma honom, men när du börjar frukta för honom [ska du lägga honom i en korg och] placera den i floden. Var inte rädd och sörj inte; vi ska återföra honom till dig och göra honom till ett av våra sändebud.”

[Hon gjorde detta] och Faraos familj plockade upp honom, [men han var ämnad] att bli deras fiende och stora bedrövelse. Farao, Hāmān och deras trupper var verkligen syndare utan gräns.

Faraos hustru sa: ”Han kan bli en källa till glädje för oss båda! Döda honom inte; kanske han kan vara till nytta för oss, eller så kan vi ta honom till oss som vår egen son.” De kunde ju inte veta!

Moses mors hjärta upplevde en bottenlös tomhet. Hon var nära att avslöja [sanningen om honom] men vi stärkte hennes hjärta så att hon skulle kunna vara en sann troende.

Och hon sa till hans syster: ”Följ efter honom!” Så hon iakttog honom på avstånd utan att de märkte det.

Vi hade redan tidigare fått honom att vägra alla ammor och [när systern såg det] sa hon: ”Ska jag visa er en familj som kan ta hand om honom åt er och som kommer att vara goda mot honom?”

Så återförenade vi honom med hans mor för att glädja henne och stilla hennes sorg, och för att hon skulle veta att Guds löfte är sant. Men de flesta av dem vet inte det.

Och när han nått vuxen ålder och mognat skänkte vi honom insikt och kunskap. Så belönar vi de som gör gott.

[En dag] gick han in i staden medan dess invånare [vilade och] var ouppmärksamma. Där såg han två män i slagsmål – en från hans eget folk och en från hans fiender. Hans landsman ropade på hjälp mot sin motståndare så Mose slog till honom – och han dog. Han sa: ”Detta är Satans verk! Han är en uppenbar fiende som alltid vilseleder folk.”

Han bad: ”Herre! Jag har gjort mig själv orätt, förlåt mig!” Och han förlät honom; han är förvisso den ständigt Förlåtande, den Barmhärtige.

Han sa: ”Herre! För dina välgärningar över mig ska jag aldrig mer stötta förbrytare.”

Dagen därpå vaknade han upp i staden, rädd och på sin vakt. Plötsligt ropade den man på honom, som dagen innan sökt hans hjälp. Mose sa till honom: ”Du är uppenbarligen en riktig bråkmakare!”

Just när Mose höjde sin hand mot deras gemensamma fiende sa denne: ”Mose! Ska du döda mig så som du dödade mannen i går? Du vill bara härska med våld här i landet och du vill inte skapa försoning!”

Då kom en man springande från stadens utkant och utbrast: ”Mose! Ledarna planerar att döda dig, så ge dig av! Jag råder dig i all välmening.”

Så han flydde, rädd och på sin vakt och han bad: ”Herre! Rädda mig från detta förtryckande folk.”

När han sedan satte kurs mot Midjan sa han: ”Min Herre ska nog leda mig på rätt väg.”

När han nått Midjans vattenhål såg han en grupp människor låta [sin boskap] dricka och två kvinnor som höll sin boskap på avstånd. ”Vad står på?” frågade han. De svarade: ”Vi kan inte låta [våra djur] dricka förrän herdarna är klara och vår far är en mycket gammal man.”

Då såg han till att deras [djur] kunde dricka och drog sig sedan undan till en skuggig plats och sa: ”Herre! Jag är i stort behov av det goda du skänker mig.”

Därefter närmade sig en av kvinnorna blygsamt och sa: ”Min far vill träffa och återgälda dig för att du hjälpte [våra djur] att dricka.” När han mötte honom och berättade om sin situation sa [fadern]: ”Var inte rädd. Här är du säker från förtryckarna.”

En av döttrarna föreslog: ”Far, anställ honom! Ingen kan vara bättre lämpad än någon som är både stark och pålitlig.”

[Fadern] sa: ”Jag önskar att du gifter dig med en av mina döttrar mot att du arbetar för mig i åtta år, och om du vill får du gärna fullgöra tio. Jag vill inte göra det svårt för dig, och om Gud vill ska du se att jag är en ärlig man.”

[Mose] sa: ”Låt det vara vårt avtal. Oavsett vilken av de två perioderna jag fullgör ska jag inte krävas på mer. Gud är vittne till vår uppgörelse.”

Efter att Mose fullgjort tjänsteåren for han iväg med sin familj och såg så en eld vid sidan av ett berg. Han sa till sin familj: ”Stanna här, jag har skymtat en eld. Kanske kan jag hämta information till er därifrån eller en glödande fackla från elden så att ni kan värma er.”

När han nått fram hördes ett rop från dalens högra sida, intill ett träd på det välsignade området: ”Mose! Det är jag, Gud, världarnas Herre!

Kasta din stav!” Men när han såg den slingra sig som en orm vände han sig om och sprang, utan att se tillbaka. [Gud sa då:] ”Mose! Kom tillbaka och var inte rädd – du är i säkerhet.

För in handen i sidoöppningen [på dina kläder]; den ska komma ut skinande vit, utan minsta men. Och håll armen intill dig för att stilla din rädsla. Dessa är två av din Herres tecken till Farao och hans stormän; de är verkligen ett trotsigt folk.”

Mose sa: ”Herre, jag dödade en av dem och fruktar nu att de ska döda mig.

Min bror, Aron, är mer vältalig än jag, så låt honom följa med mig som stöd, och så att han kan bekräfta mina ord. Jag fruktar verkligen att de kommer att avvisa mig.”

[Gud] svarade: ”Vi ska stärka dig genom din bror och förse er båda med bevis [till stöd för ert kall] och de kommer inte kunna vålla er skada. Genom våra tecken kommer ni och de som följer er att segra.”

När Mose kom till dem med våra klara tecken sa de: ”Detta är bara magiska påfund och vi har inte hört talas om detta bland våra förfäder.”

Mose svarade: ”Min Herre känner bäst till vem som kommer med vägledning från honom och vem som ska få ett gott slut i nästa liv. Det ska inte gå väl för de orättfärdiga.”

Farao sa: ”Stormän! Jag känner inte till någon annan gud för er än mig själv. Bränn lera åt mig, Hāmān, och bygg ett högt torn så kan jag kanske få syn på Moses Gud, fast jag egentligen tror att han ljuger.”

Han och hans trupper betedde sig övermodigt i landet, utan rätt, och de trodde att de inte skulle återföras till oss.

Så vi grep honom och hans trupper och kastade dem i havet. Se hur slutet blev för de orättfärdiga!

Vi gjorde dem till ett [varnande] exempel [för förtryckare] som kallar till elden, och på uppståndelsens dag ska de stå utan hjälp.

Vi lät dem drabbas av fördömelse redan i detta liv och på uppståndelsens dag ska de vara bland de föraktade.

Efter att vi förgjort tidigare generationer gav vi Mose skriften som ögonöppnande bevis, vägledning och nåd för människorna, så att de skulle ta lärdom.

Du var inte vid [bergets] västra sida när vi anförtrodde Mose hans uppdrag, och du var inte där för att bevittna det.

Och [efter Mose] lät vi släkten uppstå som fick leva länge [och som helt glömde bort sitt förbund med Gud]. Och du var inte bosatt bland folket i Midjan och har aldrig reciterat våra verser för dem, men det är vi som har sänt [dig och berättat om allt detta].

Och du var inte där vid bergets sida när vi kallade [på Mose], men denna [kunskap] är en nåd från din Herre för att du ska varna ett folk som inte tidigare varnats, så att de ska ägna detta eftertanke.

Om inte detta hade skett skulle de, när de drabbades av ett straff för sina handlingar, utbrista: ”Herre! Varför sände du inte ett sändebud till oss så att vi kunde ta till oss dina budskap och bli troende?”

Men när sanningen nådde dem från oss frågade de: ”Varför har han inte fått samma [tecken] som Mose?” Men vägrade de inte tro på det Mose tidigare fått? De sa: ”[Tawrāt och Koranen] är två olika sorters magi som stödjer varandra”, och de sa: ”Vi förkastar dem båda!”

Säg: ”Kom med en skrift från Gud med bättre vägledning än dessa två, så ska jag följa den, om ni verkligen talar sanning!”

Men om de inte svarar dig ska du veta att de bara styrs av sina onda begär. Och vem är mer vilse än den som låter sig styras av sina begär utan Guds vägledning? Gud vägleder inte dessa orättfärdiga människor.

Vi har förmedlat denna uppenbarelse till dem för att de ska ägna den eftertanke.

De som vi gav skriften före denna tror på den.

När den reciteras för dem säger de: ”Vi tror på den – denna sanning från vår Herre – vi var ju muslimer redan innan!”

Dessa kommer att få dubbel belöning för sitt tålamod och för att de bemöter ondska med godhet och delar med sig av det vi har skänkt dem.

När de hör tomt prat vänder de ryggen till med orden: ”Vi svarar för våra handlingar och ni för era. Vi önskar er inget ont men umgås inte med sådana som beter sig oförståndigt.”

Du kan inte vägleda den du älskar men Gud vägleder den han vill, och han vet bäst vilka som lämpar sig för vägledning.

De säger: ”Om vi följer din väg, kommer vi att fördrivas från vårt land!” Har vi inte skänkt dem en säker och helgad fristad dit frukter av alla slag förs som försörjning från oss? Men de flesta är omedvetna om detta.

Hur många samhällen har vi inte förintat, som levde i välstånd! Där står deras övergivna bostäder, knappt bebodda. Det är vi som förblir [när allt annat försvinner].

Din Herre skulle aldrig förinta ett samhälle utan att först ha skickat ett sändebud till deras huvudort för att recitera våra budskap för dem. Och vi förintar endast samhällen vars invånare är djupt orättfärdiga.

Allt ni har i detta jordiska liv är kortvariga nöjen och yttre prydnader, medan det som finns hos Gud är bättre och mer bestånde. Använder ni inte ert förstånd?

Kan den som vi har gett ett gott löfte [om paradiset], som han ska se infrias, jämföras med den som vi har gett kortvariga nöjen men som på uppståndelsens dag ska ställas fram [för att straffas]?

Den dagen ska han kalla dem och fråga: ”Var är de gudar ni hävdade fanns vid min sida?”

De som gjort sig förtjänta av straffet ska säga: ”Herre! Här är de vi ledde vilse. Ja, vi förledde dem liksom vi själva gick vilse. Vi tar avstånd från dem inför dig; det var inte oss de dyrkade!”

Och det ska sägas: ”Anropa nu era gudar!” Och de ska anropa dem, men de får inget svar. Och när de ser straffet [kommer de att önska] att de hade varit på rätt väg.

Den dagen ska han fråga dem: ”Vad blev ert gensvar till sändebuden?”

Alla deras ursäkter kommer att vara som bortblåsta den dagen, och de kommer inte att kunna rådfråga varandra.

Men de som omvänder sig och tror och handlar rättfärdigt ska det gå väl.

Din Herre skapar vad han vill och utväljer [för sin särskilda välsignelse] den han vill; det har de inget att säga till om. Högt upphöjd är Gud, över vad de sätter vid hans sida!

Din Herre vet vad de döljer inombords och vad de ger till känna.

Han är Gud; ingen är värd dyrkan utom han! All lovprisning tillkommer honom både i detta och nästa liv. Det är han som dömer och det är till honom ni ska föras åter.

Säg: ”Berätta för mig: om Gud lät natten vila över er utan avbrott ända fram till uppståndelsens dag; vilken gud, förutom Gud, skulle då kunna ge er ljus? Vill ni inte lyssna?”

Säg: ”Berätta för mig: om Gud lät dagen råda över er utan avbrott ända fram till uppståndelsens dag; vilken gud, förutom Gud, skulle då kunna ge er nattens vila? Ska ni inte öppna ögonen?”

I sin nåd har han skänkt er natten och dagen för att ni ska vila och söka hans försörjning, och för att ni ska bli tacksamma.

Den dag han kallar dem ska han fråga: ”Var är de gudar ni hävdade fanns vid min sida?”

Och vi ska kalla fram ett vittne från varje samfund och säga: ”Hämta era bevis!” Då ska de inse att sanningen tillhör Gud medan deras inbillade [gudar] ska upplösas i intet.

Qārūn hörde till Moses folk men han betedde sig högfärdigt mot dem. Vi gav honom skatter vars [gömmors] nycklar knappt kunde bäras av en grupp starka män. Hans folk sa till honom: ”Skryt inte; Gud tycker sannerligen inte om de skrytsamma.

Använd det Gud har gett dig för att söka belöning i det kommande livet, men glöm inte din del i detta liv. Gör gott så som Gud har varit god mot dig, och sprid inte fördärv på jorden; Gud tycker inte om de som sprider fördärv.”

[Qārūn] svarade: ”Allt detta har jag fått tack vare min skicklighet!” Visste han inte att Gud hade förintat hela släkten före honom, som var mäktigare och som hade samlat på sig ännu mer [förmögenheter] än han? Men de obotfärdiga syndarna tillfrågas inte om sina synder.

När han visade sig inför sitt folk i all sin prakt utropade de som åtrår det jordiska livet: ”Om ändå vi hade det som Qārūn har! Han är verkligen lyckligt lottad.”

Men de som getts kunskap sa: ”Ta er i akt! För de som tror och handlar rättfärdigt är Guds belöning större; men endast de uthålliga kan uppnå den.”

Då lät vi jorden sluka honom och hans hem. Ingen hade han som kunde rädda honom från Gud och själv stod han helt maktlös.

De som igår hade önskat vara i hans ställe sa nu: ”Hur kunde vi förbise att Gud ger riklig försörjning till vem han vill och begränsar den för andra? Om inte Gud visat oss nåd hade jorden slukat även oss. De otrogna går det aldrig väl!”

Det kommande livet ska vi skänka de som inte visar högmod på jorden och inte orsakar fördärv på den. Det goda slutet är för de gudfruktiga.

De som [på domedagen] kommer med en god handling ska få mångdubbel återgäldning, men de som kommer med en dålig handling [ska veta] att de som begått onda handlingar endast ska straffas för vad de har gjort.

Han som har förpliktat dig [att förkunna] Koranen ska säkerligen föra dig tillbaka [till Mecka]. Säg: ”Min Herre har full vetskap om vem som följer den rätta vägen och vem som har gått klart vilse.”

Att ta emot denna skrift var inget du räknat med men det har skett genom din Herres nåd. Låt därför inte de otrogna få ditt stöd.

Och låt dem inte avleda dig från Guds budskap, nu när de har nått dig. Nej, kalla till din Herre och bli aldrig en som tillber andra.

Och anropa aldrig någon annan gud vid sidan av Gud; ingen är värd dyrkan utom han! Allt ska förgå utom hans ansikte. Domen är hans allena och till honom ska ni föras åter.