The Noble Qur'an Encyclopedia

Vid de [änglar] som med kraft rycker loss [de otrognas själar],

och vid de som varsamt lösgör [de troendes själar],

och vid de som svävar fram [mellan himmel och jord],

och vid de som skyndar i iver [att lyda sin Herre],

och vid de som fullgör vad de befallts –

den dag då den första stöten får allt att skaka,

följd av ytterligare en!

Det är en dag då hjärtan ska skälva [av fruktan],

och blickar sänkas i förödmjukelse.

De säger: ”Ska vi verkligen återföras till vårt tidigare tillstånd,

efter att vi har förvandlats till förmultnade ben?”

De fortsätter: ”En sådan återkomst skulle i så fall bli vår undergång.”

Men det räcker med ett enda dån,

och plötsligt är de alla åter på jordens yta.

Har berättelsen om Mose nått dig?

När hans Herre kallade honom i den heliga dalen Ṭuwā:

”Gå till Farao; han har överskridit alla gränser!

Och säg: ’Vill du inte bli renad [från synd],

och låta mig leda dig till din Herre, så att du fruktar honom?’”

Mose visade honom det största tecknet,

men Farao avvisade det och trotsade.

Sedan vände han sig bort och strävade [för att motarbeta sanningen],

och samlade sitt folk och utropade:

”Jag är er herre, den högste!”

Och så straffade Gud honom med ett avskräckande straff både i det kommande och det nuvarande livet.

I detta finns sannerligen en lärdom för den som fruktar Gud.

Skulle ni då vara svårare att skapa än himlen? Han uppförde den,

och höjde dess valv och fulländade [dess form],

och han drog nattens mörker över den och lät dess morgonljus bryta fram.

Sedan bredde han ut jorden,

och han lät dess vatten välla fram och dess betesmarker gro,

och förankrade bergen djupt –

allting till nytta för er och er boskap.

Men när den omskakande katastrofen inträffar;

dagen då människan minns vad hon har strävat efter,

och den flammande elden ställs fram, tydligt för alla att se –

då ska den som överskred gränserna

och satte det jordiska livet främst

få den flammande elden som sitt slutliga tillhåll.

Den däremot som fruktade att stå inför sin Herre och höll sin själ tillbaka från onda begär,

ska få paradiset som sitt slutliga tillhåll.

De frågar dig om den yttersta stunden: ”När ska den komma?”

Det är inte upp till dig att ange dess tidpunkt –

din Herre är den ende som vet när den ska ske.

Din uppgift är enbart att varna den som bävar för den.

Den dag de får uppleva den ska det kännas som om de endast tillbringat en kväll eller en morgon [på jorden].